Agnes, vars förlossning var lång och jobbig och slutade rätt dramatiskt med dåliga hjärljud och klipp, var en missnöjd bebis i nästan 3månader och hade dessutom kolik. Vidars förlossning slutade ju också dramatiskt och han blev genast förd till intensivvårdsavdelningen. Även han har fram till nån vecka sedan, varit en missnöjd liten typ mest hela tiden. Första och sista syskonen har hittills liknat varandra väldigt mycket. Med båda har jag fort känt en stor samhörighet och enorm beskyddarinstinkt men den där översköljande kärleken väntade på sig ett tag.
Edwin mittemellan föddes efter en drömförlossning. Jag kände mig hur fräsch som helst direkt och han var en nöjd och lättskött bebis väldigt länge. Jag blev totalt och intensivt förälskad i honom nästintill omedelbart.
Det är ju rätt logiskt att det är svårare att bygga upp den där intensiva kontakten med ett barn som är missnöjt mest hela tiden trots att man gör allt man någonsin kan för att hen ska må bra än med ett barn som man knappt ens behöver anstränga sig alls för att hen ska vara nöjd. Med en nöjd bebis kommer man ju direkt till njutningen av att bara få vara tillsammans medan så mycket energi med ett missnöjt barn går till att försöka förändra situationen och förstå vad som är fel och ändå känna sig otillräcklig och kanske även misslyckad.
Jag kan känna en liten sorg över att vi inte fick den där intensiva, härliga stormförälskelsen jag och Agnes och jag och Vidar men samtidigt vet jag att den kom senare, om än på ett lite annat sätt med Agnes och den kommer att ta sin egna skepnad med Vidar. Jag är inte orolig, men lite sorgsen ändå.
Edwin
Vidar
