måndag 31 oktober 2016

Arg idag

Svenska Yle hade nyligen en artikel som handlade om en kvinna som klarat sig fantastiskt bra i ett halvmaraton nyligen. Såhär långt inga konstigheter tvärtom, jag tycker också att hennes prestation är fantastisk! 
Med det sagt så kommer jag till vad som, enligt mig, var mindre bra med artikeln. Nämligen att redan rubriken lade tyngdpunkten på hur fantastisk prestationen är med tanke på att det bara är 1,5år sedan hon fött barn (!) Samma upphöjande av att prestera på denna höga nivå återkom pånytt i texten. 
Jag blir så arg och samtidigt matt. En graviditet och en förlossning är en enorm påfrestning för kroppen och det är otroligt viktigt att ge den tid för återhämtning för att förebygga problem och skador. Det finns redan en enorm press på att kvinnor ska "komma tillbaka" så fort som möjligt efter en förlossning och rubriker som denna eldar på denna trend och press. En liten del kvinnor klarar av en tuff träning snart efter en förlossning. En stor del kvinnor tror kanske att de klarar det eftersom "alla andra" gör det och för att det kanske känns helt okej. Samtidigt har jag vid ett flertal tillfället varit med om att många kvinnor på vanliga träningstimmar inte klarar av X-hopp eller hoppa på trampolin utan att kissa ner sig lite. Lite skämtsamt konstaterat förstås och oftast följt av nån kommentar att det ju är sånt man får räkna med då man fött barn. Nej! Säger jag. Inte okej att det ska vara normalt och att det är sånt man helt enkelt får lära sig leva med. Vanligt, ja. Okej, nej! Med rätt träning och återhämtning kan man förebygga mycket av bland annat dylika problem. Men artiklar och rubriceringar som ovan känner jag att motarbetar det jobb som görs med att försöka nå ut med trygg och bra information gällande hur man bäst tränar för tryggast möjliga återhämtning. 
Jag önskar verkligen att jag hade låtit bli att träna i det tempo och den intensitet jag gjorde efter första barnet. Även för mig kändes det bra, och då har jag både träningsvana och läste på om post-graviditets träning, men ni har ju minsann fått följa med om en del av följderna blev och är för mig. 

Sprid snälla inte felaktig information och sluta stressa nyblivna mammor till att stress-träna (men gärna smart-träna)

tisdag 25 oktober 2016

Föräldraskapets utmaningar


"Hur blev världen till?"
"Hur skulle det vara att vara nån annan? -tankepaus- "Jag vill inte vara nån annan, jag vill bara vara mig själv "

Ja, ni ser. Föräldraskapet och utmaningarna det medför har ytterligare tagit en ny nivå. Det är svårt och jätteroligt.

söndag 23 oktober 2016

Tonårskris


För att nu gatan inte ska bli för lugn så passar jag på att krisa lite. Jag gör det ibland. Krisar över livet,  funderar vad jag riktigt sysslar med, vad jag riktigt VILL syssla med. Återgår till nån sorts tonårsversion av mig.
Det brukar gå över ganska fort så månne det inte gör det även denna gång.

Förutom det så har jag varit grymt förkyld i två veckor nu. En hel vecka var jag hemma från jobbet och låg och vred mig av och an med värk i kropp och knopp. Förra veckan tvingade jag mig med nöd och näppe igenom arbetsveckan och slutade sen med total flunssakollaps. Kanske det är därför jag krisar, för att de senaste par veckorna varit ett ända kämpande igenom dagarna. Så fort jag blir frisk och får träna igen återfår jag förhoppningsvis min mentala blans igen.

måndag 17 oktober 2016

Lugna gatan

Sedan början av september jobbar jag deltid,  barnen går på dagis tre dagar i veckan. Vi har intensiva veckor bakom oss men jag tycker att vi har kommit igång rätt bra med vårt nya liv. Barnen har hunnit ha sin första svacka, och kommit över sin första svacka. Jag börjar kunna njuta mera av korta dagar efter att hittills suttit och förberett, läst och jobbat även kvällstid. Jag får det bästa av två världar och hoppas kunna fortsätta såhär ett tag till.
Vi har det faktiskt ovanligt balanserat för tillfället. Båda barnen är inne i aningen lugnare faser gällande test av gränser och trots. De leker i regel fantastisk bra tillsammans och vi sover som folk! För det mesta kommer ett eller båda barnen i vår säng i nåt skede av natten, men vi sover!
Vi njuter av att ha det ovanligt balanserat så länge det varar. Ja, dethär är troligen den lugnaste fasen vi haft sedan vi blev tvåbarnsföräldrar.


lördag 15 oktober 2016

En liten parentes

Jag gick in på min egen blogg idag och tänkte,  nämen hjälp! Vad lade jag upp för bild riktigt. Gällande föregående inlägg.
Jag tänker att flera kanske tänkte nåt i samma stil. Tyckte det var vågat och konstigt att sätta upp en enorm bild bara på min mage. 
Saken är den att jag numera ser och tänker på mina problem med diastasen och magen med mina professionella ögon. Jag ser problem, funktion/avsaknad av funktion, målsättning, framsteg, analyserar, funderar med rehabiliteringen som grund. För det mesta kopplar jag numera bort personliga känslor om vad jag tänker och tycker om hur magen tex ser ut. Det spelar liksom ingen roll. På gott och ont. 
De första magbildern jag satt upp på bloggen var mycket svårare. Jag kände mig så ful. Magen ful och speciellt naveln deformerad och för mig själv frånstötande. Nu känner jag egentligen ingenting vilket på sätt och vis är en delseger på vägen att kanske kunna känna nåt mera positivt nån dag igen. Problemet just nu är kanske att jag i nåt skede av processen var fokuserad på att vända mina negativa tankar till positivt vartefter rehabiliteringen skulle framskrida och på nåt vis tänka att kroppen och mentala biten jobbat tillsammans i rätt riktning. Men eftersom den fysiska rehabiliteringen nästintill avstannade trots enorm insats av mig blev jag bara frustrerad och arg på att kroppen inte gör som jag vill. Sen släppte jag det. Nu känner jag som sagt ingenting men vet heller inte riktigt vad som är nästa steg. Släppa hela projektet känns lockande men inget vettigt alternativ eftersom bråcket ger mig besvär och diastasen gör hela min core instabil och jag vill förebygga värre problem. 

En liten parentes bara jag fick för mig att tillägga. För att klargöra (?) lite om hur jag tänkte.