lördag 9 december 2017

Fem månader av kvällspomp.

Ni skulle bara veta hur många blogginlägg jag har skrivit i mitt huvud men inte fått ner här. Om #dammenbrister, om det kollektiva ansvaret att ta ansvar för våra barn, om renovering, om husdrömmar, om parrelation och småbarnsliv, om hur svår träningen känns efter tredje barnet. Bland annat. Sen kommer livet emellan och jag tar mig aldrig tiden att sätta mig ner och formulera mig. Det är synd.
För nu blir det ett inlägg om det uttjatade ämnet barnens sömn. Igen. 
I snart fem månader har Vidar somnat genom att vi suttit och pompat på pilatesboll på kvällarna. Han har förvisso somnat relativt okej och utan så mycket protester men efter att han somnat så är det otroligt svårt att lägga ner honom utan att han vaknar. Alternativt har han vaknat efter en liten stund och så börjar man från början igen. 
Ungefär en vecka har jag påbörjat projekt att få honom att somna i egen säng för att han förhoppningsvis också skulle somna om bättre på natten då han vaknar. Nå. Somna i egen säng sket jag i efter typ ett halft försök. Att ligga bredvid honom i stora sängen, ha handen på och låta honom böka sig till sömns fungerade några kvällar och jag hann nästan ta ut lite av en seger. Skulle jag inte ha gjort. De senaste kvällarna har han protesterat vilt, högljutt och länge igen och har slutat med att han trots allt pompats till sömns. Eftersom alla tre barn har varit svåra att natta (förutom Edwin då som riktigt liten som somnade vid bröstet men blev desto svårare efter det) börjar jag känna att det måste vara mig det är fel på. Helt tydligt är det jag som inte kan detta med att natta barn och lära dem att sova om nätterna. Jag förstår faktiskt inte hur det annars är möjligt att vi fått tre icke-sovare. Jag är så trött.

torsdag 23 november 2017

Önskelistan

Eftersom både min födelsedag och julen är på intågande har jag så smått funderat på vad jag behöver eller vill ha. Insåg ganska fort att det finns väldigt lite som jag verkligen absolut behöver, jag har lyxen att ha allt nödvändigt och jag förväntar mig egentligen inga prylar och saker alls. Jag kör trots allt igenom min lyx-pryl lista.

-Det jag kanske önskar mig mest är prenumeration av dagstidning i fysiskt format! Vi har skippat det pga att det är så dyrt och prenumererar istället på e-tidning sedan början av sommaren. Jag har fortfarande inge vant mig vid att läsa på padden och hoppar ofta över att läsa dagstidningen överhuvudtaget för att jag ogillar läsa det digitalt.
-Amandas nya bok! Troligen det mest nödvändiga på önskelistan. Gärna också andra bra böcker.
-Varma, sköna vinterskor. Exempelvis dessa från Sorel. Okej, detta behöver jag faktiskt riktigt på riktigt. Jag var tvungen att slänga mina senaste kängor efter förra vintern eftersom den yttre sulan lossnade. Jag hade användt dem flitigt i nästan 15år!
                                

                                          

-En skön och snygg vinterjacka. 
- Lite lyxigare hudvårdsprodukter. Eller varför inte presentkort till hud- eller kroppsvård vilket jag aldrig unnar mig själv. 
-En mossgrön fjällräven kånken har jag spanat in länge. Egentligen inget jag behöver. Faller klart rakt in i "vill ha" kategorin. Snygga och hållbara är de dock. 
-En snygg pulsklocka som kan användas även till vardags. Viktigt att den har inbyggd gps (vilket genast gör den till ett dyyyrt alternativ). Jag springer förstås inte ännu och mitt tränande rätt begränsat men skulle tex vilja spara mina promenadrutter. Det går förstås via telefon men problemet är att telefonens batteri ofta där innan rundan är slutförd. Speciellt på vintern är det onödigt att ens försöka.
- En grej det inte finns bild på är en handsfree att främst använda under barnvagnspromenader. Väldigt opraktiskt att tala i telefon samtidigt som vagnen ska skuffas och hundkopplet ska hållas i. 

Det var min pryl-önskelista. Fast ärligt sagt så önskar jag mest av allt bara en frisk och lugn decembermånad med mycket mys och kramar och förhoppningsvis kunna uppta träningen igen.

Tröttlandia

Hej från tröttlandia. Vi har det nog bra men jag är så trött. Vi är alla mer eller mindre förkylda. Jag barn varit sjuk i snart tre veckor. Feber, halsont, hosta etc bara avlöser varandra. Nätterna är usla igen och jag sover väldigt lite vilket säkerligen bidrar till mitt långsamma tillfrisknande.
Jag försöker ändå fokusera på positiva saker som att Vidar blivit ett riktigt charmtroll och är ofta glad om dagarna och dessutom fungerar dagssömnen riktigt bra. Han sover oftast en lång, upp till tre timmar, och en lite kortare vilken ändå oftast är kring en timme. Jag gör mitt bästa att vila så mycket som möjligt då han sover men det är en utmaningen eftersom jag samtidigt inte vill att hemmet ska bli totalkaos. Jag har motvilligt pausat alla mina projekt, hittills i höst har jag målat och fixat vår lilla wc och målat kökskaklen, och försöker vara smart och vila de stunder jag kan för att förhoppningsvis återfå min förmåga att föra normala konversationer utan att konstant tappa ord eller tråden.


tisdag 24 oktober 2017

Vidar 3,5 månad

Eftersom det är roligt att ha dokumenterat vad som händer i utveckligen det första året hade jag  tänkt skriva vad som hänt i Vidars utveckling vid tre månader men tre månader kom och gick för knappt två veckor sedan. Jag är dålig så att prioritera tiden till att sätta mig ner och blogga, som vanligt. 

Det har hänt väldigt mycket de senaste veckorna. Vidar är till största del en glad typ numera som mest av allt älskar att umgås och vara social. Prata tillsammans, sjunga och leka älskar han allra mest. Skratta högt har han gjort redan länge, sedan knappt två månaders ålder. Äntligen kan han ligga på golvet lite för sig själv, speciellt på mage där han nu orkar lyfta bröstkorgen och börjar sträcka ut armarna.  Att ligga på rygg i babygym eller på golvet utan sällskap är fortfarande ingen favorit men ligga och titta på elden i kakelugnen gör han gärna en lång stund. Han älskar också att ligga på skötbordet, vilket förstås är tacksamt. Han har svängt sig från mage till rygg flera gånger men mest i misstag. I ryggliggande har han den senaste veckan så smått börjat svänga sig till sidan. Han hittade sina händer för ett par veckor sedan och sträcker sig efter leksaker och har nu också börjat få grepp om saker ibland. 
Vi höll på att få in lite av en sovrutin innan Vidar blev förkyld för en dryg vecka sedan. Han sov då oftast 40min + ca3h +40min men den rutinen for med fökylningen. Han sover alltid ute i vagnen eftersom det är så svårt att få honom att sova inne. Vaken orkar han vara mellan en och två timmar. På kvällen somnar han i famnen nån gång mellan 19 och 20 (21) beroende på när han sovit sista dagsluren. Det är totalt omöjligt att få honom att somna i sin säng och han somnar inte heller vid bröstet utan man måste röra på sig och allra helst sitta och pompa på pilatesbollen. Överlag får man inte sitta stilla med honom i famnen utan att han blir missnöjd vilket är exakt som det var då Agnes var bebis. Att tex sitta och chilla i soffan med honom är totalt omöjligt. Att lägga ner honom i sin säng är en utmaning i sig och han vaknar oftast om han inte fått sova minst en timme i famnen först. Han sover nån enstaka timme i sin egna säng och sen kommer han och sover bredvid mig och äter i regel väldigt ofta på nätterna. I bästa fall ammar jag honom i sömnen men ofta gör refluxen att jag sitter med honom sovandes i min famn stora delar av nätterna vilket lindrigt sagt börjar bli ganska påfrestande för mig. Men frekvensen bra nätter ökar hela tiden så månne vi inte orkar oss igenom även denna period av icke-sovande. Dagtid äter han med väldigt varierande  mellanrum, ibland 2h ibland 4h. Han äter oftast snabbt och ingen som hänger längre stunder vid bröstet tvärtom slutar ätandet ofta med skrik vilket jag tror har med refluxen stt göra. Det känns trist att han i regel inte får bli sådär skönt avslappnad efter måltiderna. 

Vardagen är klart

nu då han är mera nöjd och tydligare visar (och vi blivit bättre på stt läsa honom) vad han vill. Syskonen är fortsättningsvis totalt förälskade i sin lillebror och är väldigt förtjusta i att få mera respons och reaktioner av honom. Vidar tolererar också syskonens gos och pussatacker bättre nu. 

En bestämd typ som vet vad han vill, med det argaste skriket och det charmigaste leendet, vår Vidar. 



torsdag 19 oktober 2017

Ofrivilliga nattugglan här, hej!

Dessa nätter alltså. Tur att jag inte visste att det skulle bli en till sämre sovare. När man är i det, icke sovandet, är det bara att ta sig igenom. Finns inget val.
I skrivandets stund är klockan 5.15, jag har en sovande bebis på magen och jag har hittills sovit max 2h. Som tur kommer det lite bättre nätter med jämna mellanrum då jag inte behöver sitta med honom eller bara liten del av natten. Äter gör han oavsett många gånger, kring 5, så ni förstår att det inte blir speciellt långa stunder jag hinner sova- om jag har turen att få ligga ner.
Refluxen har dock blivit klart bättre med tiden så det är väl bara att vänta ut men jag hoppas verkligen att vi skulle börja få bättre nätter snart för nu efter 3 månader av väldigt lite sömn börjar jag nog känna mig sliten. Jag är extremt glömsk, tappar ord hels tiden och har uselt tålamod. Det känns även tydligt att kroppen inte hunnit återhämta sig efter alla år av dåligt sovande vi har bakom oss.

Hur gör ni för att orka långa tider med extremt lite sömn? Ge mig era bästa tips,tack!

Nu ska jag försöka lägga ner snusaren i sin säng och hoppas att jag hinner sova ens en liten stund innan han vaknar igen.

måndag 9 oktober 2017

Några tankar om anknytning




De senaste par veckorna har jag funderat en del på hur olika anknytningen till barn kan vara. Hur nöjt eller missnöjt barnet är har definitivt påverkat min anknytning till mina barn och även förlossningsuppleverlserna har spelat en stor roll. 
Agnes, vars förlossning var lång och jobbig och slutade rätt dramatiskt med dåliga hjärljud och klipp, var en missnöjd bebis i nästan 3månader och hade dessutom kolik. Vidars förlossning slutade ju också dramatiskt och han blev genast förd till intensivvårdsavdelningen. Även han har fram till nån vecka sedan, varit en missnöjd liten typ mest hela tiden. Första och sista syskonen har hittills liknat varandra väldigt mycket. Med båda har jag fort känt en stor samhörighet och enorm beskyddarinstinkt men den där översköljande kärleken väntade på sig ett tag. 
Edwin mittemellan föddes efter en drömförlossning. Jag kände mig hur fräsch som helst direkt och han var en nöjd och lättskött bebis väldigt länge. Jag blev totalt och intensivt förälskad i honom nästintill omedelbart. 
Det är ju rätt logiskt att det är svårare att bygga upp den där intensiva kontakten med ett barn som är missnöjt mest hela tiden trots att man gör allt man någonsin kan för att hen ska må bra än med ett barn som man knappt ens behöver anstränga sig alls för att hen ska vara nöjd. Med en nöjd bebis kommer man ju direkt till njutningen av att bara få vara tillsammans medan så mycket energi med ett missnöjt barn går till att försöka förändra situationen och förstå vad som är fel och ändå känna sig otillräcklig och kanske även misslyckad.
Jag kan känna en liten sorg över att vi inte fick den där intensiva, härliga stormförälskelsen jag och Agnes och jag och Vidar men samtidigt vet jag att den kom senare, om än på ett lite annat sätt med Agnes och den kommer att ta sin egna skepnad med Vidar. Jag är inte orolig, men lite sorgsen ändå. 

Agnes

Edwin

  Vidar

tisdag 19 september 2017

Återhämtningen

Tio veckor har gått sedan förlossningen och fysiskt börjar jag känna att kroppen långsamt återhämtar sig. Jag har inga fantasier om att den till utseende någonsin kommer att bli precis som tidigare men funktions- och styrkemässigt är absolut målet att helt återhämtad.

Den tredje gången går återhämtningen absolut långsammast för mig. Magen har dragit ihop sig i snigelfart, efter de två första veckorna, och foglossningen känner jag fortfarande av en hel del. Samtidigt har jag njutit massor av att kunna gå utan enorma foglossningsbesvär, sammandragningar eller en stor mage som trycker på lungor och organ. 

Den här gången hade jag förberett mig på ett annat sätt i för återhämtningen. Jag hade införskaffat två maggördlar, en kompressions/amningstopp och höga kompressionstrosor. Speciellt maggördlarna har varit fantastiska! De har verkligen påmint mig om hållning och magaktivering. Jag har definitivt haft nytta av dem och tycker det är synd att jag fattade att använda det först tredje gången. 
För att hjälpa vävnadernas läkning och återhämtning har jag ätit en hel del kosttillskott. Framför allt flytande kollagen för att förhoppningsvis påverka bukhinnans läkning positivt. Min bakomliggande tanke är förstås att min diastas inte ska bli så större än nödvändigt. För att kollagenet ska tillgodoses så bra som möjligt har jag även tagit tillskott av c- vitamin och zink. (Magnesium, B och D vitaminerna på bilden har egentligen inte specifikt med återhämtningen att göra). Självfallet är det näringsämnena och vitaminerna från vanlig mat som är det viktigaste men jag har velat ge kroppen en extra vitamin boost nu i början av återhämtningen. Gällande mat så har jag verkligen försökt att äta bra och varierat med vikt på mycket protein. 



Och så har jag tränat. Jag påbörjade knipövningarna övningar för att hitta rätt magmuskelaktivering redan på BB och har tränat lite varje dag. Ganska lätt känner jag att det har varit att hitta rätt muskler igen vilket åtminstone delvis nog har att göra med att jag tränade bäckenbotten och kontakten till djupa magmusklerna väldigt mycket hela graviditeten. 
Promenader började jag med nån dag efter förlossningen. Väldigt långsamma och korta till en början och har ökat tempo och längd gradvis. Foglossningen besvärade en hel del första månaden men nu känner jag mest av det om jag gått för långt en dag och även då jag ligger på sida. Jag räknar med att ha känningar av foglossningen minst så länge jag ammar. Med Edwin kände jag av det ännu ett år efter förlossningen om jag belastat bäckenet för mycket eller "fel". 
Åtta veckor efter förlossningen började jag gå på post natal pilates-timme. Lätt muskelträning för stora muskelgrupper har jag gjort hemma ett par gånger den senaste dryga veckan. Eventuellt går jag på första mama-shape up timmen ikväll (där tränas främst stora muskelgrupper i form av cirkelträning). 

Den största utmaningen, förutom att hitta tiden, är tålamod. Jag skulle så gärna vilja återgå till tyngre och tuffare träning mycket fortare. Magaktiveringsövningarna börjar kännas så oerhört tråkiga men jag vet ju samtidigt mycket väl att det är den långa, tråkiga vägen det lönar sig att gå. Tålamod behövs även inget avseendet att kroppen inte känns som min egen. Att det ibland känns svårt att hänga med i de enorma svängarna och förändringarna först under graviditeten och sen plötsligt befinna sig i en post-gravid kropp. Det har varit den jobbigaste gången att landa i kroppen igen efter en förlossning men jag försöker ta det med ro och låta processen ta sin tid. Känner att jag landar mer och mer i kroppen. Jag försöker att fokusera mera på känslan av att hela tiden kunna gå länge och fortare, att jag blir starkare och har bättre bålkontroll än att ge den putande magen och det facto att inga byxor går på mig. Jag njuter fortfarande väldigt mycket av frihetskänslan att inte längre leva i en gravid kropp.